Aldrig densamme

Klockan har precis passerat 14.15 den 26 oktober 2005. En värnpliktig bevakningssoldat mantlar en Ak 5, ovetandes om att den är skarpladdad, sveper pipan genom vaktlokalen och trycker av.
Skottet träffar Tommy Wedegren, 20 år, värnpliktig bevakningsgruppchef i huvudet.
Kulan går in genom tinningen och ut genom det vänstra ögat.
Två år senare, i april 2007, skrivs Tommy Wedegren ut från Karolinska sjukhuset. Han har då vårdats på vårdcentralen i Arvidsjaur, universitetssjukhuset i Umeå samt på tre sjukhus i Stockholm för skallskadan han fick den där senhöstdagen två år tidigare.

Under en period på tre månader fick Tommy varje dag ligga i en tryckkammare på motsvarande 25 meters djup för att bakterierna kring det krackelerade skallbenet skulle dö av bristen på syre.
Under den inledande perioden på Karolinska sjukhusets intensivvårdsavdelning gjorde läkarna allt de kunde för att rädda Tommy.
Hans tillstånd var hela tiden kritiskt och efter några veckor gav läkarna upp hoppet. De tog bort respiratorn och Tommy behandlades endast med smärtstillande medicin. Familjen Wedegren kallades till sjukhuset eftersom läkarna trodde att Tommy inte längre skulle orka kämpa emot. Men Tommy överlevde kampen, mot alla odds.
– Från första dagen har allting varit tvärtemot vad läkarna sagt. Det går inte att överleva, var det första beskedet. Men Tommy överlevde. Han kommer aldrig att kunna gå, var det andra. Men nu går han, säger Kent Wedegren, Tommys pappa, stolt leende mot sin son.
Tillsammans med Kent, är jag hemma i Tommys bostadsrättslägenhet i Hägersten utanför Stockholm, för att höra och se hur familjen repat sig och hur de upplevt Försvarsmaktens rehabiliteringsarbete i samband med händelsen den 26 oktober, 2005, i vaktlokalen på I 19, Arvidsjaur.
I dag bor Tommy Wedegren i en specialanpassad lägenhet och har en personlig assistent med sig, dygnet runt sju dagar i veckan. Sedan han skrevs ut från sjukhuset har han suttit i rullstol, haft blöja och tagit starka mediciner mot de epilepsianfall han återkommande får. Tommy kan inte föra en diskussion, men i en bok på köksbordet är 40 ord nedskrivna. Ord som Tommy sedan händelsen lärt sig på nytt.
– Han gillar TV-serier som Simpsons och South Park eftersom han är en glad och humoristisk kille som gillar att skämta. Han lever mycket på gamla idéer och tankar. Han gillar svordomar till exempel, säger Robin Jakobsen, en av Tommys assistenter.
I köket hänger en digital klocka med bilder på saker Tommy ska göra vid olika klockslag. När visaren står på 20.00 till exempel ska han ta medicin och klockan 10.00 ska han åka och träna. Bilderna är en del av rehabiliteringsprocessen som Tommy gått igenom de senaste åren. När fotografen tar fram kameran börjar Tommy spexa med tungan och händerna. Kent berättar att det finns få bilder där Tommy ser allvarlig ut.
– Det är något som hänger med från innan händelsen. Du vet hur det är, man vill göra sig till lite på bild och inte vara så allvarlig, tror Robin Jakobsen som jobbat med Tommy från första dagen i lägenheten i Hägersten.

Kent Wedegren bor bara några minuter bort från Tommy och han hälsar på sin son flera gånger i veckan. Han upplever Försvarsmaktens behandling i akutskedet av händelsen som väldigt god. I akutskedet fick familjen all hjälp de behövde. Ett kristeam tog emot direkt på flygplatsen i Umeå och under de första månaderna betalade Försvarsmakten för ekonomiska utlägg och för det hotell familjen var tvungen att bo på eftersom de ville vara nära sjukhuset där Tommy låg.
Men sedan en tid tillbaka är familjens kontaktperson från I 19 utbytt och Kent berättar att de knappt haft någon kontakt alls med Försvarsmakten. Kammarkollegiet, som sköter värnpliktigas försäkringar, har ordnat ett antal möten där andra instanser som försäkringskassan och kommunen varit närvarande.
Kent är kritisk till att dialogen varit nästintill obefintlig från Försvarsmaktens sida och efterlyser en bättre kommunikation.
– I akutskedet efter händelsen sköttes kontakten jättebra genom en kontaktperson från I 19. Men sen känns det som att de lämnat och det tycker jag är märkligt. För det finns ju en morgondag också, när allt det akuta är över som jag tycker att man borde ta mer ansvar för från Försvarsmaktens sida.

Ett exempel på något som Kent Wedegren önskar att han fått bättre hjälp med är en dator han köpt åt Tommy. Högkvarterets jurister ansåg att Försvarsmakten skulle stå för den kostnaden, eftersom datorn ansågs vara en del i Tommys rehabilitering. Men Kent har fortfarande inte hört något från juristerna på Högkvarteret.
Kent tycker inte att det ligger på hans bord.
– Tänk dig att Tommy har legat två år på sjukhus. Det har varit hur många läkare som helst inkopplade, från tre olika sjukhus. Det är sjuhundra miljoner kontakter för mig att hålla reda på. Jag tycker inte att det borde ligga på mig, utan på någon kontaktperson hos Försvarsmakten. Någon borde ta kontakt med mig och informera om rehabiliteringsansvar, förklara skyldigheter och berätta vad de kan bistå oss med.

Mats Karlsson jobbade som arbetsmiljöhandläggare på Högkvarteret, med ärenden om krisstöd och rehabilitering under den period händelsen inträffade. Han har träffat familjen Wedegren en gång.
– Försvarsmaktens roll är ju att hjälpa den skadade att verka på arbetsmarknaden lika bra som innan skadan inträffat. Men när jag var med på det här mötet var Tommy överhuvudtaget inte kontaktbar, han var helt enkelt inte i sådant skick att vi kunde hjälpa honom.
På Högkvarteret menar man att ansvaret ligger på förbandet, alltså I 19.
– Grundprincipen är att det löses från förbandets sida. Förbandet leder och tar stöd från myndigheter som finns i det geografiska närområdet, säger Per-Erik Gyllestad, arbetsmiljöhandläggare på personalstaben, Högkvarteret.
Har Högkvarteret något ansvar för att detta följs av förbandet?
– Vi har ett uppföljningsansvar men vi går inte in i varje enskilt ärende för då skulle vi inte göra något annat än att kontrollera, kontrollera, kontrollera. Då finns det ingen anledning att ha förband ute i Sverige för då kan allt styras från Högkvarteret istället.
– Men om det nu är så att det brustit i vårt system ska jag naturligtvis prata med förbandet för att se hur det står till egentligen och påtala eventuella brister, säger Per-Erik Gyllestad.

Tommy Wedegren hade två veckor kvar till muck när händelsen inträffade. Hemma pratade han ofta om hur mycket han trivdes i lumpen och att han tänkte söka anställning inom Försvarsmakten efter att hans tid som värnpliktig tagit slut.
Nu kan Tommy helt utan stöd gå kortare sträckor själv. Han har börjat känna när det är dags att gå på toaletten och raderna i ordboken på köksbordet blir längre och längre. Han tränar varje dag och gillar att använda sin dator för att kolla på videoklipp på youtube.
– Jag gläds åt alla framsteg Tommy gör, men samtidigt finns det en sorg över att killen som åkte tillbaka efter sista permissionen aldrig kommer tillbaka, säger Kent Wedegren.