Foto:
Paul Widén/Frilans
Symboliskt. Symbolen för Golani. De djupa rötterna symbolierar kopplingen till landet och färgerna anspelar på Galiléen i norr (grönt) där brigaden ursprungligen hörde hemma, samt Negevöknen i söder (gult), då brigaden spelade en avgörande roll i kriget 1
"Det här landet skulle jag kunna dö för"
Fredrik har nyligen avslutat basträningen i elitenheten Golani i Israels försvarsstyrkor. Precis som tusentals andra israeliska soldater står han i begrepp att skickas till Gaza för att delta i Operation Gjutet Bly. Enda skillnaden är att han inte är israelisk medborgare, eller ens jude. Han är en 29-årig svensk pingstvän.
För nio år sedan kom Fredrik till Israel som turist för första gången.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag steg ut ur flygplanet, såg mig omkring och kände: Det här landet skulle jag kunna dö för.
Han återvände till sin mellansvenska småstad och avvecklade karriären som ungdomspastor.
– Jag gör alltid saker till 100 procent och kände starkt att det var här Gud ville att jag skulle vara.
Ett år senare flyttade han till Israel. Den kärlek han kände för landet var kompromisslös.
Strax efter hans ankomst sprängde en palestinsk självmordsbombare ihjäl sig själv och 21 ungdomar på ett diskotek i Tel Aviv.
– Plötsligt insåg jag att alla människor inte är snälla, berättar Fredrik självironiskt. Jag var vapenvägrare när jag gjorde värnplikten i Sverige.
Efter att ha upplevt terrorism på nära håll upphörde han att vara pacifist.
– Jag insåg att det finns situationer då man måste använda vapen för att försvara sig.
Denna insikt ledde honom sommaren 2001 till ett israeliskt värvningskontor, där han förklarade att han ville gå med i IDF. Han fick ett blankt nej till svar, eftersom han inte var israelisk medborgare, eller jude, eller ens hade uppehållstillstånd.
– Då hörde jag talas om Sar-El, ett volontärprogram i IDF. Man blir alltså en jobnik [israelisk slang för ickestridande tjänstgöring].
Mellan 2002 och 2005 tillbringade Fredrik sammanlagt ett och ett halvt år som stridsvagnsmekaniker. Resten av tiden arbetade han på tillfälliga jobb i Sverige för att försörja sig i Israel.
– Till slut, efter att ha dragit i en massa trådar, fick jag tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd.
Han gick då genast tillbaka till värvningskontoret, men fick svaret att han behövde ett permanent uppehållstillstånd för att ens komma på fråga.
I över två år knegade Fredrik på tillfälliga jobb i Israel.
– När det var dags att förnya mitt uppehållstillstånd kände jag att det är nu eller aldrig. Jag skrev till alla jag kände och utnyttjade alla mina kontakter på Sar-El.
Och till slut, hösten 2007, fick han permanent uppehållstillstånd. Han gick då direkt till värvningskontoret, men vid det här laget hade han redan hunnit bli 27 år gammal. Nu påstod de att han var för gammal.
– Under några nervösa timmar stod allt och vägde på värvningskontoret innan en officer till slut kom ut till mig och sa att jag hade blivit antagen till Golani.
Den enhet han alltid hade haft siktet inställt på. I mars 2008 började han basträningen.
– När israeler hör min berättelse säger de kol hakavod [”all ära till dig”]. Jag vill vara en inspiration för dem och få dem att förstå att de inte är ensamma i kampen mot terrorismen. I Sverige, däremot, finns det människor som tror att jag är en fanatiker, att jag kom hit för att döda araber, vilket absolut inte är sant.
Politik vill han inte uttala sig om.
– Jag förespråkar inte ett Storisrael, men jag tror att Gud vill att Staten Israel ska existera. Den existensen vill jag beskydda.
Fredriks förband är redan på plats i Gaza och flera av hans kamrater har sårats.
– Urban krigföring är otroligt svår, men det är sådant jag har tränats för. Jag känner mig redo.
När vi skiljs åt på tågstationen i Tel Aviv går vi förbi en TV som visar bilder från Gaza, bolmande rök som stiger upp från ett av världens mest tättbebyggda områden.
– Det där händer nu, säger han lugnt och pekar på TV:n. Det är dit jag ska.
(Fredrik heter egentligen något annat.)
Paul Widén/Frilans
P1 morgon uppgav torsdagen den 22 januari att så många som tio procent av de som gjort israelisk värnplikt får psykiska besvär efteråt. Många får också psykoser. Det man inte vet är om det är drogmissbruket, som är vanligt hos nymuckade israeliska soldater, eller PTS, post traumatisk stress, som utlöser psykoserna.
Den israeliska värnplikten varar i tre år för män och två år för kvinnor.
Organisationen Breaking the silence består av före detta soldater och officerare i israeliska armén som uppmärksammar de övergrepp som begås mot palestinier. Johannes Moskin studerar statsvetenskap och har specialiserat sig på Mellanösterkunskap och varit i Hebron, en stad på det ockuperade Västbanken där både israeler och palestinier lever. Där fick han följa med på organisationens turer till krisdrabbade områden och bland annat mötas av arga israeliska nybyggare.
– Just Hebron är ökänt för att hysa högerextrema bosättare, berättar han. Det är egentligen bara där som Breaking the silence möts av fysiska attacker.
I övrigt har de israeliska före detta soldaterna och befälens arbete fått stort genomslag i det militariserade Israel. Överraskande många är positiva till deras verksamhet. Syftet är att uppmärksamma folket på det moraliska priset av ockupationen och att belysa de brott mot krigslagar och internationell folkrätt som samhället vänder bort blicken för. Breaking the silence har samlat in stora mängder vittnesmål från före detta militär personal på ockuperade områden där berättelser om övergrepp och maktmissbruk ofta framkommer. Både israeliska parlamentsledamöter och motsvarande från länder som exempelvis Tyskland och Frankrike har följt med på guidade turer. Under år 2007 genomfördes över 140 stycken sådana med runt 3 000 deltagare.
– Jag kom dit med Ekumeniska följeslagareprogrammet som Sveriges kristna råd har hand om. Vi är där på ett uppdrag och förespråkar ickevåld och folkrätten genom vår fysiska närvaro. Vi ser övergreppen och blir också en opartisk tredjepart vilket ska trygga området, säger Johannes Moskin.