Spion i lumpen

Gunnar Ekberg var röjdykare under sin värnplikt och ryckte in ett år efter att han blivit värvad som spion. Från början togs han mot sin vilja ut till underofficersutbildning vid pansartrupperna. Gunnar skrev ett brev till chefen för marinen där han påpekade att det var bättre för Sverige om han fick bli dykare istället. ”Firman”, som IB kallades, såg Gunnars dykpotential och tryckte på att han skulle få som han ville. Röjdykare var en tuff befattning som passade dykintresserade Gunnar perfekt.
– Jag ville göra något rejält med mening, annars fick det vara, säger Gunnar Ekberg.

Han ryckte in i Karlskrona på kustartilleriet där de hade sin grundutbildning. Sedan flyttade de upp till Vaxholm. Dagarna var långa och tuffa med både praktiska och teoretiska övningar. Först kunde de sitta i en lektionssal hela dagen, för att sedan träna i bassängen till sen kväll.
– Vi brukade ro ut utanför Vaxholm för att ha sökningar på botten. Detta gjorde vi hela dagen i tunna dräkter trots det kalla vattnet. Sen fick vi simma tillbaka med båten bogserandes efter oss. Om vi kom för sent fick vi ingen middag, säger Gunnar Ekberg och beställer in pasta på restaurangen där vi sitter.

Under sitt år som värnpliktig fick han extra syrgasutbildning på grund av sitt agentuppdrag. Han fick lära sig att dyka med ett slutet system som inte lämnade efter sig bubblor.
– Så det blev extra kvällstjänst, säger Gunnar och ler. 
Allting skedde naturligtvis i hemlighet. Befäl och plutonskamrater hade inte en aning om vad som försiggick. Inte heller Gunnars familj visste någonting.
– Jag hade order på att jag skulle få permission om jag begärde det. Det var ifall det skulle hända något, säger Gunnar.

Hur kändes det att bli värvad?
– Jag funderade inte så mycket på det. Det kändes självklart att hjälpa till. Det fanns ett hot i samhället då från Kalla kriget, säger Gunnar.
I varje hushåll fanns broschyren ”Om kriget kommer” och i telefonkatalogen kunde man hitta information om larm och utrymning. ”Firman” var hemlig och inte ens riksdagen visste att byrån fanns.  I början av 1960-talet undersökte Gunnar och en dykarkompis ett ryskt signalspaningsfartyg som förlist i Öresund.

Det var i samband med det som underrättelsetjänsten fick upp ögonen för Gunnar. De värvades för att tömma fartyget på böcker, kartor och radioutrustning.
– Anledningen till att vi anlitades var enkel. Om militären själva skulle ha gjort det hade de behövt använda en massa personal. De skulle inte kunna hålla tätt om det. Nu utförde vi uppdraget i tystnad, säger Gunnar.

Efter den lyckade tömningen av fartyget frågade IB om Gunnar ville arbeta för dem. Det ville han. Han fick muntlig spionutbildning av operationschefen och sin handledare. Gunnar fick lära sig hur han skulle rapportera, olika kommunikationssätt och hur man undviker att bli skuggad.
– Jag fick lära mig hur jag skulle rapportera objektivt allt jag såg och hörde. Om jag hade några egna tankar var det viktigt att jag skrev det på separata papper, säger Gunnar.

Gunnars uppdrag var att samla information. Han infiltrerade svenska vänsterrörelser som KFML, FNL och Palestinagrupperna. Det innebar att han fick kartlägga svenskarnas politiska åsikter, kopierade medlemslistor och hemliga dokument. Hans
uppgift var också att kartlägga vänsterrörelsernas kontakt med terrorgrupper i Mellanöstern. Via vänsterrörelserna tog Gunnar sig hela vägen in till PFLP och KGB.
– Det svåra med att vara agent på fältet är att man sällan fick facit på det man gjorde. Jag samlade in information, men fick inte se vad den ledde till, säger Gunnar.

Hur är man en bra spion?
– Min order från Firman var att jag skulle vara lydig och skapa förtroende hos de jag infiltrerade. Jag skulle vara lagom entusiastisk och inte ta för mycket initiativ, säger Gunnar.
Efter att Gunnar avslutat sin värnplikt flyttade han till Göteborg och började bygga upp sin identitet som spion. Gunnar spelade en radikal student med dykkunskap och militär bakgrund. Vid sidan av studierna jobbade han på ett dykföretag. Det
var nu han började sitt uppdrag att närma sig vänsterrörelserna FNL och KFML.

När Gunnar skulle träffa sina chefer hade de hemliga lägenheter där de möttes. En av dessa lägenheter låg 500 meter från Gunnars egen lägenhet, trots detta gick han runt i en timme innan han kom dit. Han måste försäkra sig om att han inte var skuggad.
– Det gäller att försöka bete sig så normalt som möjligt. Det är lätt att bli paranoid och det sitter kvar än idag. Ibland kommer jag på mig själv med att gå rundor innan jag ska någonstans. Det är ju inte så bra, säger Gunnar.
Gunnar har nära till skratt. Runt de bruna ögonen har han charmiga rynkor efter ett hårt liv. De tio åren som spion satte sina spår.

Har du något starkt minne från den här tiden?
– Jag har många starka minnen från Mellanöstern. Men ett som jag minns extra väl var när jag skulle träna dykare till ett bombattentat mot ett passagerarfartyg i Beiruts hamn, säger Gunnar.
Han visste inte om han skulle tvingas stanna kvar under attentatet. Gunnar behövde få kontakt ut för att varna Firman som i sin tur skulle kunna stoppa det. Men han fick åka innan och lyckades skicka varningen i ett kodat telegram i tid.

På något vis lyckades de se till att fartyget inte lämnade hamnen. Minorna var tidsinställda och målet var annars att fartyget skulle sjunka ute till havs. Men nu detonerade minorna alltså i hamnen och ingen människa skadades.
– Jag tror att de ordnade ett motorfel. Själv satt jag i Tel Aviv och drack champagne när vi fick reda på att passagerarna räddats, säger Gunnar.

IB-affären avslöjades 1973 vilket medförde att Gunnar var tvungen att gå under jorden. Gunnar gömde sig på Irland och bodde där ett tag innan han flyttade till London. Där arbetade han under namnet Sven Malm på en reklambyrå innan han
återvände till Sverige.
– Det var en lättnad när vi blev avslöjade. Vi hade kommit så pass långt in att minsta lilla misstag hade gjort att det gått riktigt illa för mig.

Är det möjligt att bli värvad som spion idag?
– Ja absolut, vi har ju fortfarande en underrättelsetjänst. Vi har fler internationella intressen idag, med utlandsstyrkan i Afghanistan bland annat, men det finns ju inga platsannonser direkt. De hittar en lämplig människa som har kontakt där man vill hämta information, säger Gunnar.
Runt hans hals hänger ett halsband med en grodberlock. Den får röjdykarna efter att de avslutat sin utbildning.
– Grodan har följt mig genom alla år. Tar jag av mig den så drunknar jag, säger Gunnar.